Feb
Ett efterlängtat möte
Anmäl kommentar2007 tjänstgjorde två av mina underställda, Christoffer och Fredrik, på ett Mobile Observation Team på FS13 i Afghanistan. Under deras tjänstgöring så kom de väldigt nära en dövstum pojke som levde i en av bergsbyarna strax söder om Mazar-i-Sharif. Den föräldralösa pojken som då var cirka 12 år, levde under väldigt svåra förhållanden, utan hem och sparsamt med mat.
Den grupp som då Fredrik ledde bestämde sig under sin tjänstgöring för att försöka få in pojken till ett barnhem i Mazar-i-Sharif. Efter en del byråkratiska förhandlingar lyckades gruppen få en plats för den dövstumma pojken som kom att kallas Jaweed. Detta initiativ uppmärksammades vid tiden i tv-serien om svenska soldater i Afghanistan, fredsstyrkan och i annan svensk media.
Nu 2012 åter på plats i Afghanistan så frågade Fredrik och Christoffer mig här om dagen om vi inte kunde göra ett besök på barnhemmet för att se hur Jaweed hade det, om han i över huvud taget levde. Jag tyckte att idén var bra och vi beslöt oss för att ta oss dit en dag då tjänsten medgav det.
En vacker vinterdag i början på februari 2012, bestämde vi oss för att ta oss till barnhemmet i två bepansrade bilar. Den senaste veckan hade varit mycket kall med temperaturer ner mot -10 grader och man kan bara föreställa sig vilket lidande de afghanska människorna måste uthärda i byar runt om i landet. Med brist på ved, boendes i lerhus utan någon riktig värmekälla, dåligt med mat och sjukvård måste många stryka med under den hårda vintern.
Idag lyser solen och på vägen till barnhemmet så verkar livet i förorterna till Mazar-e-Sharif ändå ganska drägligt när vi rullar fram på de dåliga vägarna i våra Galtar. Men hur känns det när solen gått ner? Då kommer kylan och hungern krypandes. Mina tankar går till mina egna barn. Så ovetandes om hur hårt livet kan vara 600 mil från Sverige. För mig känns det helt otänkbart hur man klarar av att lämna sitt eget barn till ett barnhem. En lyx som vissa i Afghanistan inte kan unna sig, då de varken kan erbjuda mat eller en framtid till sina söner och döttrar. I ljuset av det så är ett barnhem kanske bättre. Undrar hur det känns för ett barn att bli förskjuten av sina föräldrar om de över huvud taget lever? Tankarna far runt i mitt huvud.
Efter cirka 20 minuters bilfärd svänger vi in på en vändplan framför ett muromgärdat huskomplex. Jag beordrar avsittning och vi kliver ur bilarna. Fredrik, Christoffer och jag tar av oss stridsutrustningen medan några av våra kamrater vaktar våra fordon. Borta vid hörnet av muren står en pojke och vinkar. –Det är Jaweed, säger Christoffer upphetsat. Fredrik vinkar och Jaweed kommer springande. Det är helt otroligt. Det har gått 5 år och den första vi träffar, det är Jaweed. Pojken kastar sig i Christoffers armar, så glad att återse sina svenska vänner. Han kommunicerar med gester och ljud i sin iver att försöka uttrycka sin glädje. Jag ser att både Fredrik och Christoffer är märkbart berörda, det är jag med.
Christoffer och Jaweed
Jaweed tar Fredrik under armen och drar honom efter sig in genom dörrporten. Jag och Christoffer följer efter. Väl därinne så möts vi av flera pojkar som nyfiket hälsar på oss. Jaweed tar oss in i ett av husen och leder oss till barnhemsföreståndaren, en äldre skäggprydd man med snälla ögon. Vi slår oss ner på hans kontor tillsammans med vår tolk och hör oss för om Jaweed och barnhemmet. Barnhemmet har knappt 70 barn. De yngsta är något år och de äldsta 18. Det är en blandning av både pojkar och flickor men mest pojkar. Jaweed har gjort stora framsteg sedan han lämnades här för 5 år sedan. Han kommer alltid att vara dövstum men föreståndaren berättar att det inte är något fel på hans huvud. Han har lärt sig att läsa och skriva och han är väldigt nyfiken på datorer. Medan vi sitter där leker Jaweed med min kamera. Jag oroar mig lite för att han ska radera alla bilder men märker snart att han hanterar den med stor skicklighet. Jag koncentrerar mig istället på samtalet.
Möte med barnhemsdirektören
Jaweed får stanna i ytterligare ett år på barnhemmet innan det är dags för honom att göra något annat. Fredrik har tidigare varit i kontakt med personer i Sverige om en eventuell adoption och resa till Sverige.
Samtalet fortsätter ytterligare cirka 20 minuter innan vi visas runt på barnhemmet. Standarden är inte hög men bättre än vad jag förväntade mig. Barnen sover cirka 20 stycken i varje rum med sängar som står tätt intill varandra. De får viss utbildning med både läsning, skrivning, matte och engelska. Sannolikt är det långt mycket mer än barnen ute på landsbygden får, som måste hjälpa till för att föda hushållet, genom att vakta får eller jobba i jordbruk. Den enda värmekällan i barnhemmet är några primitiva mindre vedeldade kaminer. Det gör att det är lite rökigt men ger ändå en något så när behaglig värme.
Vi visas runt ytterligare till köket, lektionssalarna och gården runt huset. Det börjar bli dags för oss att ge oss av. Vi överlämnar en liten gåva som vi samlat ihop till på förbandet och utbyter kontaktuppgifter.
Jaweed gestikulerar mycket, jag förstår bara brottstycken. Att vi är vänner, att vi flyger helikoptrar och att han är mycket glad att träffa oss. Han vill följa med oss i bilarna. Hans vänner trängs runt oss och uttrycker enkla fraser på engelska.
Christoffer, Jaweed och Fredrik
Vi sätter på oss stridsutrustningen. Fredrik förklarar med gester för Jaweed att han tyvärr inte kan följa med oss. Fredrik och Christoffer ger Jaweed en avskedskram. När vi rullar iväg på den gropiga grusvägen står Jaweed och vinkar tills vi försvinner vid nästa vägkrök. Jag är oerhört upprymd över vad jag upplevt denna dag. Jag hade förväntat mig misär och elände men måste erkänna att även om barnhemmet var väldigt primitivt så fanns där en glädje och gemenskap. Jag upplevde att personalen var väldigt mån om barnen och att det faktiskt finns en viss framtid för dem då de inte längre får vara kvar, för Jaweed redan nästa år. På vägen hem pratar jag och Fredrik om de som engagerat sig hemma i Sverige för honom. En möjlighet att få bli undersökt på Lunds universitetssjukhus, chansen att gå i en svensk specialistskola för dövstumma och ett bättre liv. Man kan inte göra något för alla, men alla kan göra något för någon.
Övlt Harri Larsson
C SAE ISAF MEDEVAC
Länkar:
http://hd.se/landskrona/2008/10/18/de-blev-faangade-av -jaweeds-oede/
http://x05.guc.se/~jejoh/ISAF/index.html
39 Svar till Ett efterlängtat möte
Det finns inga ord för att beskriva det jag känner nu när jag läser din berättelse, jag transporterade mig ditt i min fantasi, och träffade Jaweed och kramade honom nästan, kände hans glädje att se Kristofer och Fredrik.
Jag är både glad och ledsen samtidigt, minna ögon fylls sakta med tårar och tänker på att vi skulle kunna göra så mycket mera. En inne skrik tvingar mig att ropa att jag vill hjälpa till!! Vad kan vi göra!!!
NG
Läste er blogg idag med tårar i ögonen. Det ni gjorde var helt undrebart.
NI är hjältar på alla sätt och vis.
Stor, stor respekt till er Grabbar!!
Ni är riktiga hjältar.
Hej Harri
Det är med värme i bröstet och en liten tår i ögonvrån jag läser om ert efterlängtade möte med Jaweed. Detta påminner mig om något som Kn Fred berättade för mig om en äldre man som går vid strandkanten….. Kn Fred vet vad jag syftar på.
MiB
Såg programmet för några år sedan och berördes redan då, blir inte mindre berörd av denna återförening….. Vilka hjältar ni är!!!
Helt otrolig berättelse. Ni gör nytta där nere.
Hjältar är NI!
Det värmer i mitt hjärta när jag läser om
det ni gjort för Jaweed!
En stor stolthet för alla Er soldater därnere, TACK för att ni finns !
Stoor Kram!!!!
Annelie
Underbart! Tack för allt ni gör. Ni är fantastiska!
Man blir så rörd när man läser detta……
Tack för det ni gör!!!
Ha det bra
Kram
Från en mamma vars son snart ska ner…
Ni är helt otroligt fantastiska! All beundran och respekt till er.
Stor kram till er alla där nere från en stolt mamma.
tack för din omtanke. vill du veta mer får du gärna gå in på Jaweeds hemsida http://www.jaweed.nu mvh Claes
Så jäkla härligt! Rörd till tårar, ja. Detta gjorde min dag!
Blir röd i ögonen och nästan tårögd. Den här historian berör oerhört mycket. Ni gör ett fantastiskt arbete.
Ett guldkorn bland alla sandkorn
Så gott att läsa om. Varje guldkorn gör ert arbete än mer värt att kämpa för. Kram från en fru
Underbart. Vill också tillbaka engång us soldat alltid us soldat underbart jobb ni gör
En så gripande historia, ett tecken på vilken insats ni åstadkommer. Som ni säger, man kan inte göra allt för alla, men de man kan rädda och göra livet bättre för är liv så värdefulla som någon annans.
Fantastiskt att läsa en uppföljning då jag minns så väl den här episoden från tv-serien fredsstyrkan.
Ni är så makalöst viktiga i ert arbete, ni är så fantastiska så man känner en gränslös beundran och stolthet att få vara anhörig åt en annan kille på FS22.
Ni är helt enkelt de absolut bästa!!
Varma tankar och kramar till er alla!
En riktigt bra artikel som berör.
Tycker den borde publiceras på; http://www.forsvarsmakten.se/sv/ så den når ut till ännu fler.
Tummen upp för er som försöker hjälpa de utsatta.
Tack för den underbara/,sorgliga berättelsen! Kan bara instämma i kommentarerna ovan om att ni är beundransvärda, hjältar osv!
Vilken insats ni gör. Riktiga hjältar. Sitter här med tårar som rinner ner över kinderna. När man läser sånt här känns det en aning lättare att ha en anhörig som är i Afghanistan.
Vilka fantastiska medarbetare vi har i Försvarsmakten, blir alldeles varm av att ta del av ert möte igen. Såg också avsnittet som sändes på TV. Känslorna jag fick, när ni lämnade Jaweed på barnhemmet, dök upp i minnet igen. Varje litet grand man kan göra hjälper! Jag beundrar er.
Detta är helt fantastiskt, jag blev otroligt berörd.
Helt underbart möte
hej vill du veta mer hur vi jobbar i Sverige för att kunna får hit honom kan du gå in på hans hemsida http://www.jaweed.nu m v h Claes
Intressant, bra och rörande inlägg Harri! Som ingående i ett helikopterförband blir man ju lätt lite distanserad till befolkningen och vardagslivet i landet men sådana här saker gör att man får en helt annan bild av vad som händer utanför camperna.
Riktigt stort!
Fantastiskt!
Bara en hälsning och en massa kramar till alla fantastiska killar o tjejer.
Var stolta över det ni gör för ni gör skillnad! Var rädda om varandra och kom hem ”hela o rena”! En speciell kram till Oskar och alla vårans Branting. Kramar!
Detta är en story med riktiga hjältar. Jag är själv inom fm, var med på fs21 och det är så viktigt för dom där hemma att visa att det inte ” bara jagas o krigas ” utan att vi är där för en sak, fred. Sen om det betyder fred hos flera eller några är skitsamma, det är målet som räknas.
Helt Fantastiskt !
Jag hade precis kommit hem från Kosovo när jag såg serien på TV4, mycket tack vare den som jag sökte mig vidare till Afghanistan.
Jag fick aldrig möjlighet att besöka detta barnhem, men många andra skolor och liknande platser där det känns att utvecklingen sker.
Oerhört härligt att läsa och se om er ”återträff” med Jaweed!
Detta måste vara det bästa kvitto man kan få, när man är beredd att offra sitt liv i ett främmande land för främmande människor. Jag blev så rörd av det jag läste att jag grät. Det här är fan värt ett nobelpris!
Såg serien när den gick på tv, att se individer med så stora hjärtan värmer hjärtan. Under bara vad som blev av med Erik som var den som blev ”faders figuren”, har han haft någon kontakt med Jaweed? Forsätt med det ni gör där nere, håll modet uppe!
För kännedom: Dövstum är en pejorativ term som ofta felaktigt används om döva. Förr förutsattes att döva också var stumma. Så är det inte, och därför bör dövstum användas endast om man verkligen vet att den man skriver om är både döv och stum.
Tack Ola för din rättelse. Det kände jag inte till och jag ber därför om ursäkt för hur jag uttryckte det. Det jag menade var att Jaweed inte kan höra och han har inget tal, d.v.s. han använder inte ord utan gör bara ljud där omgivningen inte kan förstå dess innebörd.
MVH Harri
ja precis….fin historia men jag retade mej oerhört på att det stod dövstum….ett väääldig gammal uppfattning o döva blir väldigt kränkta när man säger så….
Tack, att det kom en uppföljning på denna berättelse. Det är rörande och fantastiskt att få läsa om detta.
Tack för ert jobb och hälsa grabbar och tjejer från Eksjö som är där nera nu.
Vilken bra skildring av att vi kan göra skillnad och göra världen något bättre. Liksom för många andra kom tårarna här. Tack grabbar.
hej du kan gå in på http://www.jaweed.nu så får du veta mer.
claes karlén