03
Nov

Anhörigbrev, oktober

Anmäl kommentar Av:
i Anhörig, Gotland

Hej igen!

Det är dags för mitt näst sista brev och jag skall denna gång försöka beskriva vilka resultat vi uppnått. I skrivande stund är vi inte klara med vår uppgift men som ni vet är arbetet här nere långsiktigt och jag tar mig friheten att redan nu redovisa min uppfattning om uppnådd effekt. I mitt sista brev i november kommer jag att försöka ”knyta ihop säcken” och göra bokslut för  FS 21 insats.

Vår uppgift har varit oerhört komplex där vi tillsammans med 48 andra nationer försökt bringa säkerhet till det afghanska folket. Redan under utbildningstiden försökte jag beskriva vår del av uppgiften och tryckte på att vårt bidrag endast är en liten del av en större helhet. Ni som deltog vid vår anhörigdag på Livgardet kanske kommer ihåg min presentation och hur jag så tydligt jag kunde tryckte på detta faktum att vi är en liten del av en större helhet och att vi hela tiden måste se oss själva och våra uppgifter i det sammanhanget. Det är då viktigt att som individ försöka se den större helheten för att på något sätt få ett kvitto på de personliga uppoffringar som gjorts, både av oss i insatsområdet men framför allt för er som vi lämnat där hemma för lösandet av vårt uppdrag. Vad blev då slutresultatet? Ja, det långsiktiga resultatet av insatsen i sig får vi väl läsa om i kommande historieböcker men för FS 21 del så har vi med all önskvärd tydlighet bibringat en säkrare omgivning för det afghanska folket inom vårt ansvarsområde. De konkreta exemplen är bland annat området väster om Mazar-e-Sharif som efter idogt arbete nu mer och mer kontrolleras av de afghanska militära och polisiära förbanden, tillsammans med oss. Tillväxten av den afghanska 3. brigaden har möjliggjort avsevärt större deltagande från den afghanska sidan vilket självklart påverkat den positiva utgången av våra operationer. Operation EBTEKAR som pågått sedan juni i år har vi nu lyckats förlänga till en bit in på 2012 och har genom detta verkligen skapat förutsättningar för ett långsiktigt säkerhetsarbete i detta osäkra område. Genom hårt arbete på alla nivåer har vi lyckats skapa förståelse och insikt hos de afghanska förbanden och de olika guvernörskapen att långsiktigt planera och genomföra operationer i syfte att möjliggöra fortsatt arbete för hjälp och biståndsorganisationer. Tidigare operationer har genomförts på ett mer kortsiktigt sätt och områden som man opererat i har snabbt lämnats efter avslutad operation, med konsekvenserna att motståndsmännen snabbt återgått till området. Tillbaks till ruta ett kan man säga. Med operation EBTEKAR har vi nu långsiktigt utarbetat en gemensam strategi med afghanerna för att få effekt av vårt gemensamma arbete. Operationen har rönt stor uppmärksamhet i ISAF familjen och man talar om operationen som en ”exempel operation” i hur man samverkar och gemensamt löser säkerhetsoperationer mellan ISAF och afghanerna samt den så viktiga civil militära samordningen. Ett exempel på ett konkret resultat av den inledande fasen av operation är att cirka 100 personer från motståndarsidan under de senaste veckorna givit upp och nu har överlämnat sig själva till den pågående reintegrationsprocessen i Balkh provinsen som är under uppbyggnad.

I vårt västra område längs vägen mellan SHIRBIRGAN och QUSH TEPAH-DARZAB har vi nu säkrat upp vägen och möjliggör därmed fortsatt positiv utveckling. Tidigare har det rasat hårda strider här under lång tid och vi var själva inblandade i strider med våra förband i detta område inledningsvis i våran insats. Planen nu är att vägen skall asfalteras och därmed ökar förmågan att röra sig i området vilket bidrar till ökad möjlighet till kommunikation och exempelvis handel. Redan har vägen nyttjats för bland annat distribution av läromedel till skolorna i området.

En annan mycket viktig del av vårt resultat är att de afghanska förbandens förmåga att mer självständigt planera och genomföra operationer avsevärt ökats.  Vi har genom våra mentorer, chefer och soldater över tiden ”coachat” och utbildat våra afghanska kollegor för att bli mer effektiva och för att de själva skall kunna ta ett ökat ansvar. Om jag tittar i backspegeln under den tid vi verkat i området så konstaterar jag att utvecklingskurvan för de afghanska förbanden pekar uppåt, ibland riktigt brant faktiskt. Om ni kommer ihåg en episod i ett av mina tidigare brev så beskrev jag chefen för den 3. Brigadens uppfattning om deras mognadsgrad. Han såg sig själv och sitt förband som en liten pojke med ett stort behov av stöd och utveckling och vi från ISAF var vuxna människor med helt andra förutsättningar. Idag kan man säga att dom växt ikapp, inte upp till vår ”längd” kanske, men deras utveckling har varit god och ibland imponerande. Trots detta har de fortfarande en bit att vandra innan skorna är ingångna och allt fungerar som det borde.

Överste Rickard Johansson och general Farouk lyssnar på en byäldste som har synpunkter på en planerad bro över floden Balkh.

En annan intressant företeelse som alltmer blir tydlig är att de afghanska styrkorna numer själva talar om behovet av att vinna folkets förtroende. Denna insikt har hittills inte varit särskilt framträdande främst enligt min uppfattning beroende på deras kultur. I vissa avseenden behandlar man folk på ett sätt som vi aldrig någonsin skulle acceptera. Men skam den som ger sig. Under många och återkommande möten har vi talat om vikten av en ”soft approach” det vill säga ett bemötande av den civila befolkningen som inger förtroende och därmed skapar förutsättning för den enskilda människan att välja ”rätt” sida i konflikten. Att bära sig illa åt mot befolkningen oavsett etnisk tillhörighet eller annan bakgrund renderar alltid i motsättningar som på sikt ger syre till ”brasan”, och här nere kan dessa brasor brinna helt okontrollerade vilket då ger oss en situation som är omöjlig att hantera. Nu har de afghanska cheferna börjat tala i termerna av att:

-Vi måste respektera befolkningen och uppträda på ett korrekt sätt mot dom.

-Vi skall ge dom hopp om framtiden och då kan vi inte bära oss åt hur som helst.

I de möten och genomgångar jag deltar i har det den senaste tiden varit slående med vilken tyngd detta budskap trummas ut, från alla nivåer. Nu gäller det för oss vid förbandet och framför allt för mig som chef att stödja denna positiva attitydförändring och trycka på alla ”knappar” som finns för att starta och koordinera de biståndsprojekt som behövs i respektive område. Med detta sagt så jobbar vi hårt med att få med de afghanska myndigheterna i detta arbete eftersom dom själva måste ta ”ledartröjan” och för sig själva med stöd av oss finna lösningar på hur dom själva skall stödja sin befolkning.

Jag hoppas att den sista delen av vår insats kan fullföljas utifrån det jag ovan beskrivit, och jag hyser faktiskt stor förhoppning till att så sker, främst med hänsyn till det förbättrade säkerhetsläget som vi jobbat upp samt att afghanernas attitydförändring är på väg att få genomslag.

Med detta sagt så kan jag härmed konstatera att vi faktiskt gör och har gjort skillnad på riktigt!

Mvh,
Rickard Johansson
CO SWECON FS 21


Ett svar till Anhörigbrev, oktober

  1. Lena Olsson november 7, 2011 kl. 10:25 f m Anmäl kommentar

    Det känns skönt att ni kan lämna över med varm hand. Vi får hoppas att det blir bra när Afghanistan ska ta över så småningom.
    Jag skulle vilja ha lite mer information om Medaljcermonin i Skövde. Jag vet att det är den 16/12 men vill gärna har lite mer information om tider. Har en bit att köra.

    Svara

Kommentera

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>